HEJ!

Nu är jag och Esther hemma. Det har vi varit sedan kl 17 och sedan 18:30 ca har jag sett fram emot att Esther ska sova. Eftersom vi hoppade över sista sovstunden tyckte jag hon kunde sova för kvällen kl 19, nej, 19:45 nej och troligen inte än på jävligt länge. Nu är det såhär att vår bebis är lugn, söt, snäll och världens goaste så länge hon gör som hon vill (tyvärr kan jag inte ge nån annan, Stefan, skulden för den genen) och en sak som hon verkligen inte vill göra är att sova. Hon gillar inte att sova eftersom det, självklart, är mycket roligare att vara vaken och leka. Det som är helt galet mysigt är att när hon skrikit sig hes i sin säng ett tag och jag har gett upp och hämtar henne och när hon fattar att hon får vara uppe lite till skiner hon upp och det enda man ser är ett överlyckligt, tandlöst leende.




(Obs! Måste klargöra att jag inte är en mesig morsa som inte kan säga nej till sin manipulerande unge.)